Klockan närmar sig halv fem, och jag sitter jobb, och lyssnar på Rix Fm.
Råkar höra att Sofia pratar om någon Lizzie Miller, så jag spetsar öronen.
Sofia berättar att Lizzie Miller, är en modell, som är ungefär 180 cm lång, och väger ungefär 80 kg. Hon lät sig bli fotad för Glamour i USA, och bilderna är helt oredigerade.
Jag gick in på google.se, och sökte på henne, och hittade bilder från tidningen, och något repotage.
Hon ser helt normal ut! Hon har lite mage när hon sitter ner, och hon är otroligt vacker!
Hon är min nya förebild!
I ett reportage berättades om att hon själv alltid känt sig fel när hon kollat i tidningar på alla smala modeller, men nu fick hon bli en förebild för en hälsosam kropp.
Alla har vi väl suttit med senaste Cosmopolitan, Frida, Bild med flera, och känt sig som ett hus, jämfört med de smala kändisar och modeller som visas i tidningarna.
Egentligen är det helt sjukt att vi låter dessa smala människor vara ideal, för alla oss kvinnor. Det är ett fåtal som går i storleken Size Zero, men ändå är det dessa kvinnor/flickor som ska vara förebilder i tidningar om hur vi borde se ut... Det stämmer liksom inte... Det borde finnas bilder på mulliga, kraftiga och smala modeller i alla tidningar, så att man kan hitta sig själv i en tidning, och känna samhörighet, och känna sig accepterad och vacker för den kropp man har! Och att det finns kläder som man själv kan ha!

Jag är inte smal, och visst önskar jag att jag vore lite smalare, och det tänker jag bli, men nu pratar vi verkligen inte om Size Zero, utan om storlek M-L(38-40). Jag vill bli lite smalare för att må bättre med mig själv, och det tänker jag inte skämmas för det minsta! Jag vill se ut som Lizzie Miller, med lite mage, och former. Det är mitt mål!
Jag tycker att alla är vackra människor, även de som är riktigt smala och överviktiga, det finns skönhet i alla, och varför ska vi jämt se felen hos varandra? Jag menar att om jag eller du vill gå ner i vikt och någon annan vill gå upp i vikt, ska man göra det! Sedan finns det kanske gränser som man bör hålla sig borta från, så som fetma och anorexia, det är sjukdomar,och dessa måste man verkligen ta på allvar!
Det finns de som har Size Zero av sig själva, och de som är rejält överviktiga p.g.a sjukdom eller arv, och dessa människor ska inte behöva lida för det! Vad jag menar är att man inte ska sträva efter att bli sjukligt smal, eller sjukligt fet, man ska må bra, äta bra och motionera lagom.
Lagom är alltid bäst!
Sedan är vi alla olika, vissa har en liten benstomme, och andra en rejäl, och det påverkar också otroligt mycket hur vi ser ut. Sedan betyder det inte att bara för att om man är 170 bör väga mellan 60-65 kg, att det funkar för alla. Vissa mår bättre när de väger 75, och andra när de väger 55, så det finns ju inga exakta mått, om hur man ska se ut.
Jag tycker att man ska må bra i sig själv, för mår man bra i sig själv, ser man bra ut!

Kan inte alla tidningar, modehus, affärer, TV med flera, ta till sig detta, och försöka att ändra på det? Bara det att en mullig modell har storlek 38, är ju ganska galet, då, enligt mig, storlek 38 är en ganska liten storlek. Storlek 42 skulle eventuellt kunna kallas för en mulligstorlek, det skulle kännas mer rätt...
Tänk om typ H&M kunde ha några mulliga provdocker i sina affärer, eller om några programledare på TV, var lite "större"(menar inte att de är sjukligt smala, de som är det), eller om typ Gucci gjorde en kollektion från storlek 38 och uppåt med jäkligt snygga kläder, och använde modeller i alla storlekar, det vore något!

Ja, då fick ni lite av mina tankar om det här! Det borde finnas fler kändisar och modeller som Lizzie Miller, som vågar stå för sina kurvor och skavanker, och vågar ta bilder oredigerade till tidningar, vågar sitta i TV utan någon uppslimmande kroppsttrumpa under kläderna m.m, jag tror att det skulle göra skillnad...

Puss och kram

Therese