Tut, tut, tut, tut...
Ljudet av ambulans/brandkårssirener utanför fönstret. Får alltid en liten klump i magen när jag hör dem. Någonstans inte allt för långt bort har någon råkat illa ut, och behöver hjälp...
Jag skulle vilja veta var de är påväg, vem det är som behöver hjälp, och hur den drabbades framtid ser ut...
Eller vill jag egentligen det? Tänk om det är min bästa vän, en kompis mamma eller syster, en bror, en pappa... Vill jag verkligen se en eventuell förödelse, och se all smärta?
Vill nog helst blunda, och glömma, någonstans djupt där inne gräver nyfikenheten och sympatin som vill ha svar...

Det jag väl egentligen vill komma fram till är att vi aldrig vet när det drabbar någon i vår närhet, så vi borde vara rädda om varandra! Kanske skänka en extra tanke på allt vi faktiskt har, och att vi borde njuta av det, för det finns här kanske bara tillfälligt...
Alla är vi ju bara här tillfälligt, vi vet bara inte hur länge, så för att skänka en extra tanke till alla dina underbara:

Ge dem en kram, skicka ett sms med hur är det? eller jag saknar dig!, ring det där samtalet du bara skjutit upp, skriv ett brev, eller bara sätt dig med din familj och njut över att du har dem!

Livet och tiden är förkort för att glömma bort, och ta sina nära och kära för givna!

Puss och kram

Therese