10 år sedan idag, eller snart igår...
Jag var 11 år, och hade hela livet framför mig, och visste inte ännu hur grym världen kan vara...
det är för mycket för en elvaårings hjärna.
     Jag kom hem från skolan den dagen, och TV:n i vardagsrummet stod på på SVT 1, och de visade bilder på två höghus som det rök i från och under stod det World Trade Center.
Vad är det för film?-var min första tanke... hade aldrig hört talas om den och tog fjärrkontrollen för att byta kanal, då pappa kom in och sa till mig att det skulle jag låta bli!
Jag förstod ingenting... Var filmen verkligen så bra?...!
Men så förklarade han, att det inte var någon film, utan den grymma verkligheten...
Som just då slog till med fullkraft i USA.
     Och just där och då förlorade jag en del av min trygghet om världen och mänskligheten...
Kan verkligen männsikor göra såhär mot varandra, och kan det verkligen vara sant att flygplan flyger in i hus, att männsikor hoppar från fönster på 93:e våningen, att barn blir föräldrarlösa och föräldrar blir barnlösa, att familjer splittras, tar sina sista farväl över en sprackig telefonlinje...?
     Men det var sant!
11 september 2001 bevisade människor grymhet ännu en gång, och där fanns jag bara elva år gammal, gammal nog att förstå innebörden av det och samtidigt befinna mig så långt ifrån med ändå så nära genom TV-sändningarna.
Jag minns så väl när en människa hoppade ut från ett fönster från tornen och nyhetsreportern frågar sig om det verkligen är sant, och om det är en fallskärm som löses ut eller om det är kroppen som slåss sönder mot byggnaden, och det blev så absurt.
Här sitter vi i våra trygga TV-soffor och tittar, och kan knappt förstå att det är verkligheten som knackar på och inte bara en dålig film med alldeles för mycket grymhet och orealsim...
     Nu 10 år senare sitter jag framför TV:n igen, men denna gången händer det inte nu utan då...
Bilderna som flyger förbi mina ögon framkallar samma känsla av hjälplöshet och otrygghet och jag flyttas tillbaka till mitt elvaåriga jag...
Och hur jag än vill beskriva mina känslor, minnen och tankar, så får jag inte riktigt fram det...
Dessa bilder, röster, de kommer alltid att finnas kvar i mitt huvud, som ett dåligt minne som aldrig riktigt mjuknar i kanterna...
     Men nu sitter jag här 10 år senare och ser samma öden, hör dessa skrick om hjälp och en önskan om att det bara är en mardröm, men det har hänt!
Jag behövde aldrig uppleva den ångesten eller den riktiga rädslan, men för mig som elva år räckte det jag upplevde då.
     Idag var det en lugnare dag... Ett helt galet ösregn med åska som övergick i ett helt fantastisk sensommarväder med strålande solsken och varma vindar, och jag insåg att livet går vidare trots de minnen vi bär med oss på vägen.
Men vädret idag var så passande på denna 10-årsdag.
Först den rasande ilskan, vreden, ångesten och rädslan som sedan med tiden övergår i tacksamhet, livsglädje och framtidstro,  och jag njöt, och är glad att jag lever och är tacksam för de männsikor som jag har omkring mig i min vardag!
Och trots allt som hänt under dessa år har jag tagit mig upp ur djupa dalar, klättrat upp på de högsta topparna, kastats mellan hopp och förtvivlan och insett att det är här jag vill vara, och jag är tacksam!
Tacksam för att jag är jag och har blivit den jag är...