Nu har jag skrivit över 100 inlägg på min blogg. 100 inlägg kändes så otroligt långt borta när jag började blogga igen, men det har gått snabbt!
Det har ju varit väldigt blandade inlägg, men det är väl det som gör det hela intressant...
Jag känner mig i alla fall nöjd, med det jag har lyckats med hittills!

Nog, pratat om det...
Idag är det måndag igen, och jag är tillbaka på Lönekontoret. Inte helt lycklig, men det är ändå okej! Man är trött på morgonen, och just nu är vi inne i en dö period på Löne, eller åtminstone för mig... Jag kan ju inte göra allt som de riktiga löneassistenterna kan, så nu får jag typ sortera och det är skittråkigt!!!
Men mamma ska börja visa mig lite nya saker, så fort hon har tid...
Hoppas bara att det blir snart, även om det känns som om jag inte fattar någonting när hon börjar prata och förklara allting för mig... Men alla säger att det kommer, man lär sig, och plötsligt förstår man saker man aldrig trodde att man skulle förstå...
Jag måste erkänna att jag är skeptisk...

I alla fall... Idag händer väl inte extremt mycket... Ska jobba hela dagen, sedan ska eventuellt mamma och jag ut om på OBS, och sedan ska jag dansa.
Tyvärr kan jag inte säga att jag är jättesugen på att dansa denna veckan. helt galet hur snabbt man kan tappa sina rutiner, bara för att man mår halvkasst en vecka...
Jag tyckte att det var så kul att pyssla, att jag skulle vilja göra det varje dag nu... Men vem har tiden? inte jag i alla fall... Alltid något man ska göra, eller borde, eller måste göra...
Ibland undrar jag varför jag måste göra så mycket, och när då någon säger, men det behöver du inte!Välj bort något! Så tittar jag på dem, som om de vore dumma i huvudet! Jag kan inte välja!
Egentligen vill jag dansa, och jag tycker att det är kul! Jag vill simma, egentligen en dag till i veckan! Jag vill sjunga i kören, jag vill gå på KU. Men samtidigt vill jag ha tid att pyssla, träffa vänner och bara vara, men det finns liksom inte tid...
Försöker trycka och klämma in saker i mitt tighta schema hela tiden, och ibland har man tänkt, att just den dagen ska man bara vara. Då kommer det någon som man känner att man verkligen borde tycka är kul och bara vilja göra, men det tar liksom emot... Man var så inställd på att bara få vara, och planerna grusades...
Nu låter det som om jag bara klagar, men det gör jag inte egentligen...
Var bara tvungen att ventilera mig...

Hade behövt tio dagar varje vecka, så att jag kunde göra mina aktiviteter, pyssla, träffa vänner, träffa min pojkvän, och bara vara, utan att få dåligt samvete för att man inte hinner eller orkar...

Ledsen att detta inlägget blev knasigt, men det jag egentligen vill komma fram till, tror jag, är att jag behöver mer tid!

Puss och kram

Therese