Nu är jag tillbaka på min stol igen. Sedan klockan ett idag, tills nu har jag suttit med mamma på hennes rum...
Allt gick bra, tills mamma tvingade mig att börja prata i telefon...
Visst, det gick bra, men när man knappt vet någonting känns det så meningslöst...
Säger bara hela tiden: Ursäkta, vänta två sekunder, Var god dröj kvar, Kan du vänta... Så får man berätta för mamma vad det gäller, och så får hon visa...
Men tydligen ska man lära sig jättemycket på att prata i telefon, så det håller vi tummarna för...

Puss och kram

Therese